Hej!
Denna vecka har varit upp och lite ner. Upp och ner i mitt liv hitills har mest varit 1steg upp och 3ner men här är det fortfarande balans i livet ;) skönt men samtidigt så börjar ja vänja mig vid detta nu så även om jag är medveten om hur illa det kan kännas och vara i jämförelse med detta så blir ju det jobbigaste stunderna här fortfarande det jobbigaste. Jag kanske surrar nu, men ja hoppas ni förstår.
Jag har haft mycket tid att fundera på em/kvällarna, vilket inte är så bra för mig alltid. Har funderat över framtiden, oroar mig väldigt mycket för framtiden. Det har jag alltid gjort.
Det har varit så skönt att i fem månaders tid levt konstant i nuet! Bästa jag någonsin har kännt. Den absolut bästa känslan, vakna, gå upp, jobba, skratta, inga planer, bli kissnödig-gå och kissa, bli hungrig-äta, bli lite trött-sova.. Ja, det som dyker upp gör jag bara något åt. Sådär underbart avslappnat utan ett enda bekymmer. Jag hoppas att alla någon gång i livet får uppleva detta en längre tid, som jag har fått. Speciellt dom som är lite som jag som vill ha kontroll över allt som händer - planera, schemalägga, styra upp, UTVÄRDERA.
Ångesten kommer med det och ångesten kommer när man försöker släppa det... Den där förbannade ångesten.
Nu den senaste veckan eller lite mer har det dock kommit tillbaka den där oron över framtiden, den där viljan att kontrollera och de där att jag måste veta vad som kommer att hända mig.
Som när jag var tonåring o fick panik att jag inte hade pojkvän för jag skulle ju ha familj strax efter 20. Stadgad och trygg i mitt tilltänkta lilla hus med min familj. Jo tjena.
Här är man, snart 26 bast och har undrat vad som hände (förutom dessa 5månader då jag inte undrat alls).
Nu börjar ja få ångest för att jag ska fylla 30 utan att hittat allt de där ja trodde jag ville ha som 20åring.
4år kvar.. Men mest tänker jag mer att "nästa år är jag 27 och då är de ett år till 28 och bara två kvar till 30!!!"
Hur dum får jag egentligen bli? Hahah.. Jag hör ju hur dumt det låter. Jag är fortfarande inte ens 26år.
30 är ingen ålder att bli förälder på, det är fortfarande mer än 4år kvar dit även om ja får det till två genom att tänka sådär.
Jag gör ju mitt livs resa både fysiskt och emotionellt nu. Jag utvecklas som person och med det blir jag mer attraktiv oxå, jag tycker om mig själv mer och mer och för var dag som går så kämpar jag mot att släppa kontrollen. Jag vet ju vad jag strävar emot nu. 5månader utan det behovet har bevisat att det är vad jag bevöver och jag vet nu hur det känns.
Men ändock. Drömma måste man få göra och min allra högsta dröm här i livet är att träffa en person att dela allt med, dela livet och skaffa barn med. Jag vill ge min mamma barnbarn och jag vill ge mina bröder systerbarn och jag vill göra allt för min familj.
Jag vet att så länge jag vill det såhär desperat mycket så händer det inte.
Någon gång kommer jag slappna av i tanken och de är nog då det kommer. För ja tror att det gör det. Jag hoppas.
Jag längtar!!!
En tokbild på mig när jag är lycklig och avslappnad på shoppingtur med Lisa och Emelie.
NUET är de enda som finns där
Kommentera