Idag är det 6 november igen. Kan inte förstå att det redan gått 7år sedan den värsta kvällen i mitt liv. För exakt 7 år sedan, i skrivande stund, började det - en fruktansvärd kamp tillbaka till ett liv igen.
7år utan min storebror, bästa vän och förebild.
Denna dag är egentligen inte jobbigare än någon annan dag utan Simon men, samtidigt så kommer ju alla känslor svallande och man minns. Jag försöker förbrilt tränga undan känslorna och minnas allt bra, minnas livet och allt det fina jag fick uppleva med min storebror under dem 18år jag fick låna honom, men de är väldigt svårt.
Denna dag är egentligen inte jobbigare än någon annan dag utan Simon men, samtidigt så kommer ju alla känslor svallande och man minns. Jag försöker förbrilt tränga undan känslorna och minnas allt bra, minnas livet och allt det fina jag fick uppleva med min storebror under dem 18år jag fick låna honom, men de är väldigt svårt.
Döden. Tomhet. Saknad. Svart. Ensamhet. Besvikelse.
Allt det onda tar över och det är så svårt.
Allt det onda tar över och det är så svårt.
Det är så mycket jag hade velat säga, göra, se, förstå, frågat.. delat!
Det gör förbannat jävla ont... förbannat ont.
Jag vet att det är mycket pga mina erfarenheter som jag tvingats få genom detta som jag är den jag är idag, som jag lever det liv jag gör. Men hur ska man kunna känna tacksamhet och glädje över det? Ibland går det. Ibland krockar tankarna o känslorna. Vad är rätt, vad är fel? Ingenting är lätt när det handlar om döden. Än mindre när det handlar om självmord.
Allt påminner mig om Simon, varje dag är det något.
Jag är ofta så ledsen. När jag är ledsen tänker jag på Simon för då hade jag velat ha honom där. När jag är glad blir jag ledsen för jag hade velat dela glädjen med Simon. När jag känner värme blir jag ledsen för jag hade velat dela den med Simon. När jag umgås med Ella, Fanny, Camilla o Manges son, ja vilken som helst då jag känner väldigt mycket glädje så blir jag i slutet av dagen endå alltid såå ledsen, för jag hade velat visa Simon, berätta för Simon! Dela med Simon.
Men de enda som finns kvar är minnen. Det blir inga fler. Inga fler upplevelser, jular, födelsedagar, somrar, påskar. Bara minnen. Det är förbannat jobbigt.
Hur hade han varit idag? Vad hade han gjort, vart hade han varit? Hade han haft tjej? Barn? Kanske hade han varit gift? Bott utomlands.. Det är så mycket som är lämnat åt fantasin och jag är så besviken att jag aldrig får veta. Orättvist är det.
Idag är det 13dagar kvar till min resa börjar. Det känns så oerhört konstigt att nästan ha panik över att lämna Avesta och livet här, då det känns som att Simon kommer ännu längre bort då. Hur kan det kännas så? Simon är ju alltid lika nära, vartän i världen jag befinner mig så är han alltid lika långt bort.
Simon befinner inte sig på en fysisk plats, Simon finns inom mig, i mitt hjärta <3
Det gör förbannat jävla ont... förbannat ont.
Jag vet att det är mycket pga mina erfarenheter som jag tvingats få genom detta som jag är den jag är idag, som jag lever det liv jag gör. Men hur ska man kunna känna tacksamhet och glädje över det? Ibland går det. Ibland krockar tankarna o känslorna. Vad är rätt, vad är fel? Ingenting är lätt när det handlar om döden. Än mindre när det handlar om självmord.
Allt påminner mig om Simon, varje dag är det något.
Jag är ofta så ledsen. När jag är ledsen tänker jag på Simon för då hade jag velat ha honom där. När jag är glad blir jag ledsen för jag hade velat dela glädjen med Simon. När jag känner värme blir jag ledsen för jag hade velat dela den med Simon. När jag umgås med Ella, Fanny, Camilla o Manges son, ja vilken som helst då jag känner väldigt mycket glädje så blir jag i slutet av dagen endå alltid såå ledsen, för jag hade velat visa Simon, berätta för Simon! Dela med Simon.
Men de enda som finns kvar är minnen. Det blir inga fler. Inga fler upplevelser, jular, födelsedagar, somrar, påskar. Bara minnen. Det är förbannat jobbigt.
Hur hade han varit idag? Vad hade han gjort, vart hade han varit? Hade han haft tjej? Barn? Kanske hade han varit gift? Bott utomlands.. Det är så mycket som är lämnat åt fantasin och jag är så besviken att jag aldrig får veta. Orättvist är det.
Idag är det 13dagar kvar till min resa börjar. Det känns så oerhört konstigt att nästan ha panik över att lämna Avesta och livet här, då det känns som att Simon kommer ännu längre bort då. Hur kan det kännas så? Simon är ju alltid lika nära, vartän i världen jag befinner mig så är han alltid lika långt bort.
Simon befinner inte sig på en fysisk plats, Simon finns inom mig, i mitt hjärta <3
Tack bror för att jag fick låna dig i mina 18 första år i livet, tack..du var världens bästa Storebror, har jag sagt det?
Älskar dig.
/Lillasyster
Älskar dig.
/Lillasyster
Kommentera