Sitter hemma i soffan och känner mig extremt sentimental till ett glas vin... från o med idag är varje dag den sista i Sverige eftersom jag åker om prick en månad.. Man börjar ju inse allvaret och att de faktiskt är på riktigt, tror jag? Eller?
Det är ju en väldigt stor sak för vem som helst egentligen, att resa bort såhär.. Men för dom som inte känner mig kanske de kan va svårt att förstå hur stor grej de är för mig att göra något sånt. Jag är ju den som pratar och drömmer och vill men aldrig riktigt kommer mig för. tryggheten hemma i Avesta brukar locka rätt hårt. Overkligt att de är Jag som faktiskt har bokat och klart - en resa lååångt långt bort!:D känns fantastiskt och jag hoppas att de blir kul o lärorikt!
Kommer sakna en del och speciellt mina hundar!!
Kärlek /Sandra
Kommentera