Igår kväll o idag har ja känt en fruktansvärd ångest inför allt, resan, livet, allt.
Jag minns när jag flyttade till Falun direkt efter gymnasiet, enda gången i livet ja varit ifrån Avesta, kompisar, stallet, familj osv osv en längre tid. Inte ha dem tillgängligt 24/7. Det var skitjobbigt och då var jag i FALUN!? Det tar ca 45min med bil:P haha.. Australien tar ca 2dygn med flyg! Åhh Gud. Inte konstigt man börjar känna lite ångest.
Funderar mest över Simon, min bror som inte lever. Jag är medveten om att han inte finns, att han inte är fysiskt i närheten, han växer inte, utvecklas inte och det skapas inga nya minnen med honom. Han finns helt enkelt inte. Endå känns han så nära här hemma! vart jag än går så brukar de alltid finnas minst en person som vet att min familj bestått av ett syskon till. Hur kommer det bli när jag är i mitt kommande hem i Australien och inte ens hemma vet någon om att han funnits eller sett/vet vad jag gått/går igenom. Jag som brukar önska att man kunde spola tillbaka tiden så jag får vara riktigt riktigt ledsen utan att det inte finns en majoritet som inte vet varför. Ibland känner jag att jag bara skulle vilja våga bryta ihop och få komma igen. Istället känns de som att jag lägger sorgen på hög och när ja blir sårad på något annat sätt så kraschar jag totalt. Hur kommer det bli?
Jag känner mig ensam i sorgen.
Ensam som person.
Kommentera