sherman.blogg.se

Hello!

Idag har jag varit på Iris blomsterhandel och knåpat ihop några blomsterarrangemang, till min storebrors grav.
Efter det var jag bänkad i soffan framför teven o cancergalan.

Nu är det något program där dem diskuterar ledarskap och hierarki.

 

Det är ju något jag ganska ofta funderar över, ledarskap och en ledares makt och kraft att påverka andra människor.
Vill understryka att detta är mitt sätt att se på det, inte hur det ÄR eller bör vara.. bara lite funderingar kring.
Allt jag skriver om är vad jag tror/tycker och kan alltid ändras om jag får nya infallsvinklar och min förhoppning är att ni kanske oxå får det genom det jag skriver.

 

 

Att vara en ledare/ledartyp kan vara både något bra och dåligt. En ledare är en person som är högt upp i hierarkin, det kan vara en idrottsledare, tränare, klasskamrat, mobbare, vän, offentlig person, instagrammare med många följare. Det är någon med stor makt att påverka folk runtomkring.
Jag skulle vilja säga att alla människor kan till viss del påverka andra, på ett eller annat sätt, mer eller mindre.

Fast känslan hos en icke-ledare är ju spontant att denne inte kan det. Därför vill jag understryka att ALLA kan påverka. Känner du att du inte kan det? Ta makt, gör något bra, var dig själv, ge, ge och ge! Du får tillbaks, tids nog!

 

Är det så enkelt med ledarskap då? Kan man peka på en person och säga, det där är en ledare!

När är man det? Är det en roll, är det en känsla? Är det i betraktarens ögon eller i personen själv?

Jag tror att det kan vara både och. Mig själv till exempel, jag har halva mitt liv (fram till årskurs 7) sett mig som en ledartyp, en stark person med karaktär, en "pojkflicka" aktivt kämpande mot rättvisa i alla situationer, i klassrummet, på rasten, fotbollsplan, stallet, hemma. Jag tror även att andra såg mig som sådan oxå.

 

Från år 7 hände dock något. Jag böt skola, jag förändrades, jag frystes ut. Jag frös ut mig själv?! Jag tappade självkänsla och självförtroende. jag trodde inte på någon och allra minst mig själv. Jag såg mig som längst ner i hierarkin, en icke-ledare. Gjorde detta mig till det min känsla var? Är altså ledarskap något alla kan? Både ja och nej.
För att vara en bra ledare tror jag det behövs talang, struktur, trygghet, själförtroende, massor med kunskap/erfarenhet och framförallt, ett öga för individen! En del av dessa egenskaper tror jag är mer eller mindre medfödda, medan andra (och i vissa fall kanske alla) givetvis kan slipas på.

När jag sedan blev några år äldre och fick en del framgångar inom ridsporten och klättrade upp i hierarkin genom det så smög ja sakta tillbaka till att bli en ledare. Utbildade mig sedan till ridledare och fick jobb som det och då är jag plötsligt en ledare, vare sig jag vill eller inte.
Sedan dag ett på mitt jobb som ridledare så har jag helhjärtat ägnat mig åt att bli bäst på det.
Jag älskar att ha makt på det positiva sättet att man kan påverka individer till något bättre.
Jag älskar även att ha ett gäng runt mig som ser upp till mig. Det gör mig till Någon.
det är dock inte lätt att vara ledare, en bra ledare. Det är så lätt att missa detaljer som gör att hela idén förstörs. Det är så lätt att misslyckas. Lätt att glömma bort att se individen, och det är så viktigt!!

Jag vill tro att jag är en bra ledare. Jag tror på mig själv som en ledare inom ridsport och för unga människor.
Däremot är jag ingen ledare i övrigt. Speciellt inte med folk som inte håller på med hästar och som inte förstår hästar. Jag tror att min styrka ligger i hästarna, inte hos mig själv egentligen för då borde jag alltid vara en stark person, men de är jag inte. Så fort jag känner att jag inte har enormt med kunskap där jag befinner mig så tryter mitt självförtroende och jag bleknar.

 

Det är väl oxå lite därför jag gör min resa nu, och därför jag nog hoppas på att jobba med något annat än hästar där borta. För där vet ingen att jag är en hästtjej, där kommer ingen döma mig eller förvänta sig att jag kan. Hoppas jag.
Där vet ingen vem jag är och när jag kommer dit så blir jag precis den jag själv gör mig till.


Jag längtar!

 

 

Vill passa på att tacka alla mina elever som jag haft länge eller bara en gång. Ni alla har gjort mig till den jag är och utan er vore jag inte mycket! Tack för ert tålamod, era krav och förväntningar, era överseenden, bemötanden och eran glöd. Tack vare allt det har jag motiverats att kämpa på och krigat vidare i med- och motgång mot att bli något som jag alltid velat vara - en bra ledare.