Hej hej!
Jag tänkte göra ett litet inlägg här och förklara en del, egentligen så har inte JAG någonting att förklara överhuvudtaget, jag ska inte behöva det, jag har inte gjort något fel men på grund av allt skitsnack som pratas och alla spekulationer som pågår så väljer jag nu att öppet berätta MIN historia, RÄTT historia. För detta gäller MIG så de är bara jag som vet sanningen.
För ganska precis 1år och 6månader sedan fick jag veta att min pappa ville skilja sig från min mamma. Alla som varit med om det vet att det är inget man önskar sig och att det, oavsett hur gammal man är, gör väldigt ont.
Man undrar hur det ska bli, hur ska ett helt liv och en familj kunna splittras, hur ska man dela upp allt, vart skulle min lillebror bo, hur kommer det bli för eventuella barnbarn, kommer allt kunna lösas på ett bra sätt eller kommer mamma och pappa som alltid funnits där båda två nu inte ens prata med varandra? Kommer mamma och pappa ändras, träffa nya? Kommer dom flytta?
Det är många frågor som jag grubblade på nätterna i ända. Och dagarna.. Hela tiden..
Jag är dock en väldigt omtänksam person som älskar båda mina föräldrar lika mycket ganska oberoende av vad dom gjort för mig i mitt liv, utan för att det faktiskt var dom två som tillsammans valde att skapa mig och ge mig det liv jag har. Så jag erbjöd min far att bo i min lägenhet över sommaren, medan jag själv for runt hos kompisar eller sov i stallet. Jag klagar inte. Jag VILLE göra det för min pappa och för min mamma.
Under tiden var båda såklart väldigt ledsna, jag försökte hjälpa dem att prata, jag försökte hela tiden låta bli att medla och en dag tog jag mamma och körde henne till pappa i min lägenhet och sa att nu pratar ni. Det gjorde dom.
Under hela den där första värsta jobbigaste tiden gjorde jag ALLT som står i en dotters makt för att hjälpa mina föräldrar att LÖSA det på ett bra sätt fast det gör skitont!
Det gjorde skitont i mig med, mest att behöva vara så "vuxen" inför sina egna föräldrar som jag vill ska kännas "vuxnare" än mig i alla situationer. Jag vill aldrig växa ikapp dem eller om.. Jag trivs med känslan av att alltid ha dom att vända mig till och få kärlek och få vara liten. Hur jag än gör så är dem alltid mina föräldrar och jag är deras barn.
Till slut bestämde min mamma sig för att ta en lägenhet så att pappa kunde bo i huset och jag kunde bo i min lägenhet igen. Det kändes bra för mig att dom (mamma) tog det steget så att det blev mer definitivt. Så att det "hände något". Det är fruktansvärt att gå runt och inte veta hur det ska bli. Jag var väldigt orolig hela tiden för båda, för mig själv och mina syskon.
Det som lugnade mig under denna tid var att jag frågade min pappa, jag tror att det var i Juli eller kanske början på augusti, om han hade NÅGON att prata med. Han svarade att det var en på jobbet han kunde prata med. Jag behövde inte veta vem bara att veta att det fanns någon där för min pappa kändes bra. Jag har redan förlorat en väldigt viktig person i mitt liv, jag vet hur tystnad kan gnaga sönder en inifrån, på riktigt. Tro mig.
Under hösten/vintern kändes det som att saker och ting skulle kunna lösa sig endå, mina föräldrar var vänner, träffades och pratade, reste till och med bort en gång tillsammans. Vi firade jul ihop.
Jag förstod att de aldrig skulle bli som förr men de va nog inte vad jag ville heller, inte dom heller. Jag ville bara se ett litet hopp om frid och fröjd och att man kan umgås alla tillsammans eller åtminstone på alla stora kommande tillställningar eller kanske en minnesmiddag för min storebror.
Efter jul blev det dock mer o mer spänt, min mamma hade under en längre period försökt att göra bodelning och skilja sig formellt men min pappa svara inte eller blev sur när hon stötte på. Saker kom fram som jag inte tycker är acceptabla. Till exempel tycker inte jag det är okej att en kvinna (inte min mamma) som är i ett förhållande med barn och allt tar emot en "hemlig" telefon med ett nummer som står i en annan karls namn (min pappas) som dessutom inte heller har skiljt sig klart. ÄVEN om man inte har något förhållande, som han sa till mig när jag frågade, så tycker inte jag att man gör så. Jag sa det till min pappa. Jag tycker inte det är okej att göra så men jag förstår att det blev fel och det enda man kan göra från och med där och då är att göra det bästa av situationen. Men istället hände det inget.
Efter ett par månader till bröt min mamma ihop, INTE pga att hon ville tillbaks till pappa, utan för att jag tror att känslan av att stå mitt emellan, helt still, hjälplös, kan vara ganska jobbig. Att höra av sig till någon som svarar att denne inte vill ha kontakt alls, när man har något man tillsammans måste avsluta, något som varat i 30år, 4barn, 1hus och såå mycket mer.
Min pappa sa till mig under denna tid att han inte mått så bra som han gjorde då på väldigt länge.
Detta gjorde att jag lade väldigt mycket energi på att försöka hjälpa min mamma som verkligen försökte ta tag i sig själv.
Ganska självklart tycker jag, min pappa mådde ju bäst på länge.
Dock så fortsatte jag säga till min pappa att jag var jätte glad att han hade någon som lyssna och att han mådde bra osv. Jag sa att jag var glad att han hade "henne". Jag menade även vartenda ord det svär jag på. Jag har gått igenom för mycket i mitt liv för att inte mena vad jag säger när det gäller min familj och dom jag älskar.
Det svar jag fick var dock att nej, jag var inte alls glad för det, han trodde mig inte. Inte på en fläck.
Vad mer kan man göra än ärligt säga vad man tycker?
Blir man inte betrodd av sin egen far så känner jag att jag inte kan göra så mycket mer.
Efter det samtalet slutade han även höra av sig.
På vårkanten åkte jag, pappa och min lillebror Sebbe på en resa till england över en helg, resan var bokad sedan tidigare som en present till min bror när fyllde 18. Det var trevligt, det var första gången jag pratade med/träffade pappa på ett par månader.
Efter resan tog det ett par månader till innan han hörde av sig, dagen efter min 25års dag i juni. Kanske glömde han själva dagen, vad vet jag?
Sen hörde jag från honom en gång i september och en gång i november.
Sen dess har han inte hört av sig och nu är jag på andra sidan jorden och funderar och undrar om inte han bryr sig hur jag mår.
Det jag vill komma fram till med detta inlägg är att jag vet att det finns en handfull personer som tydligen vet mycket mer än jag själv om vad som hänt mellan min mamma och pappa, mellan mamma och mig och pappa och mig. Kanske kan du träda fram o förklara för mig vad jag ska göra?
Kanske ska JAG vara den som hör av mig o berättar hur jag mår och hur jag har det trots att han inte undrat/frågat? Kanske är det jag som har ansvaret att hålla kontakten trots att det enligt mig borde ligga litegrann hos föräldern att VILJA hålla kontakten med det lilla knyte man vaggat till sömns när jag var liten?
Kanske är det mitt fel att mina föräldrar skiljde sig eller kanske åtminstone HUR dom gjorde det? Kanske borde jag varit starkare och haft ett hjärta av sten och löst alltihop åt alla, eller kanske får jag skylla mig själv nu för att jag inte klarade det?
Jag har INTE tagit något parti mellan mina föräldrar, som jag ser det har det aldrig ens handlat om partier. Det har handlat om svårigheten att skilja sig när man levt ett helt liv ihop. Svårigheten att göra det bra och rätt.
Det facit verkar bara DU som snackar så mycket skit ha.
Som jag önskar att jag hade det facit när jag låg där på nätterna och grubblade över vad som var rätt att göra för att mina föräldrar skulle förstå att ja älskar dom fast dom mår dåligt och saker blir fel.
Jag älskar min mamma och jag älskar min pappa, lika mycket, oavsett vad.
Jag försvarar ingen men ibland finns det faktiskt ett rätt och ett fel.
Det vet ju du, för du pratar om vad som är rätt hela tiden.
Kommentera