Såg filmen "hur många kramar finns de i världen" o de gjorde att ja börja fundera lite över mitt liv.. Nu ska jag dela dom tankarna med er.
Våga leva!
När jag var liten var jag ett gränslöst lyckligt barn. Jag minns inte specifika saker eller händelser som gjorde mig lycklig från när ja var väldigt liten såklart, men jag hade det väldigt bra, jag minns att jag älskade att ha mina tre bröder och mina föräldrar under samma tak. Att växa upp med tre bröder har varit väldigt väldigt bra för mig, det har gjort mig tuff och stark. Det har gjort mig lycklig. Jag kan än idag känna en så oerhörd stolthelt när jag får svara på frågan om jag har några syskon -"tre bröder".. Så fantastiskt kul o häftigt :)
Synd att en av dem inte lever längre.. Men han är fortfarande min bror för det.
När jag sedan växte o blev äldre så hände något inom mig. Jag hade alltid varit den där pojkflickan som hängde med grabbarna på rasten, spela fotboll o landhockey.. Hade alltid massor med vänner och var aldrig rädd att vara den jag är/var. Plötsligt, jag tror att det hade med puberteten att göra, de händer ju en del i kroppen då, så hade ja inte en aning vem jag var. Sjuan minns jag som den värsta tiden i hela mitt liv o frågan är väl om inte 8an o 9an va än värre..
Jag mådde så fruktansvärt dåligt under den tiden, jag trodde aldrig att jag skulle komma ur det heller. Ju sämre ja mådde ju sämre lät ja mig själv må. Jag skulle vilja säga att jag var utstött o kanske konkret mobbad men egentligen vet jag inte om ja faktiskt va den enda som mobbade mig själv.. Jag vet inte om jag kanske helt på egen hand skapade situationen jag var i eller om det var en kombo. Jag litade inte på mig själv alls o visste inget om mina gränser o vad jag klara av o inte. Dålig självkänsla o sämst självförtroende.. Jag vet att det en period även gick ut över det jag älskar mest, ridningen o hästarna. Jag svimmade på hästryggen under en tävling en gång. Vit i ansiktet fick hästen släpa mig ut från banan o där föll ja ihop igen. Jag var väl livrädd antar jag. Inte för hästen, hindret eller tävlingen. För människor och för mig själv.
Jag hade utvecklat en social fobi och troligtvis kunde man säkert ha satt en rad andra diagnoser på mig men det vill jag verkligen tacka mamma o pappa för, att dom inte jagade diagnoser på mig för jag hade inte mått bättre av ett namn på det jag kände.
Istället så lät dom mig rida, rida, rida o rida.. Vara i stallet från efter skolan (när ja väl tog mig dit) till sena kvällen. Jag var utmattad i kropp o huvud varje dag när jag skulle sova. Säga vad man vill om det och man kan säkert tro och tycka att mina föräldrar kunnat förbjuda mig att arbeta så hårt o tvingat mig äta mer o inte låtit mig väga 38kg som 15åring men vet ni?
Man kan och ska aldrig bestämma för mkt över en annan människa, inte ens över sina barn, och jag tror inte jag hade levt än idag om dom hade gjort på något annat sätt. Gränser satte dom och dom försökte såklart hjälpa mig men jag minns det mer som en ren frustration för dem o förmodligen försökte dom förtvivlat hitta en väg ut för mig men såhär är det. -Jag är jag och även om jag aldrig är ensam i mitt Jag så är det bara jag själv som kan ta mig ur något negativt och göra något åt mitt liv. Trots min unga ålder då och där.
Det som vart min räddning var idrott, hästar och min storebror. Idrott ger mig kämparglöd o mål, bekräftelse och feedback. Hästar ger mig kärlek o ömhet och en stor skopa livsglädje, dom ger mig miljoner anledningar till att vilja leva. Dom stöttar dom lyssnar dom är rättvisa. Framförallt så är dom tysta. Ord är överflödiga. Vad en svag människa behöver är närhet och någon att lita på. För mig - en häst.
Jag minns min frustration när min ångest började gå ut över mitt liv med hästarna, tävlingar o träningar blev fruktansvärt jobbigt. Jag var nervös hela tiden och svettades av ångest. Det var aldrig hästarna eller uppgiften som gjorde det. Det var människorna inklusive mig själv. En ständig prestationsångest och tusen frågor i huvudet om vad folk ska tro/tycka och en vilja att vara alla till lags och alltid göra sitt allra bästa och en känsla att det bästa aldrig är bra nog.
Dessa känslor gör att människor drar sig undan. Jag gjorde det. Om man inte tror att man ska räcka till för ens en minut i ett umgänge så är det enklast att göra allt ensam på egen hand. Vilket resulterar i att man aldrig får den där bekräftelsen man behöver så oerhört. Istället står man där o hackar på sig själv inombords, sen sätter de igång.
-Cirkeln av ångest.
Jag är ganska säker på att detta tog livet av min bror. Vi har alltid varit så fantastiskt lika på alla sätt han och jag. Vi kunde ha riktigt bra diskussioner och ibland kunde vi bli osams oxå, säkert av just den enkla anledningen att vi var för lika.
Det gör väldigt ont i mig att han inte kämpade vidare, men ja vet hur tungt det kan vara. O även om de aldrig synts eller märkts på samma sätt som på mig, till exempel att inte våga gå på stan för de är för mkt folk, eller gråta varje dag innan skolan, så hade han kanske samma känslor där inuti hans lilla kropp.
Det gör oxå väldigt ont i mig att han varje kväll höll min hand o sa att det blir bättre om ja bara kämpar på och när han kände samma känsla att livet är skit och allt är kört så lät han mig inte göra samma för honom som han alltid gjort för mig.
Jag tänker att vissa personer kanske inte vill ha hjälp helt enkelt, vissa har kanske bara fastnat där långt inuti sig själva och det är för lång väg ut för att orka. Jag vet inte.
Jag vet bara att ALLA KAN, DU KAN!
Jag har gått igenom mycket och det har vi alla, det vet jag. Mina erfarenheter o alla händelser i mitt liv har lett mig dit jag är idag. Rent fysiskt i Australien och rent psykiskt så är jag här. I nuet.
Det låter kanske töntigt men jag är töntig och jag är trygg med det. Jag har aldrig någonsin mått såhär bra såhär lång tid i sträck. Det har alltid kommit något i min väg som dragit mig ner i mitt svarta hål av självkritik och kalla det självömkan om du vill men nu, nu mår jag bra. Jag är så värd det.
Jag har inte haft det lätt och det har ingen men mitt liv handlar om mig o allt jag gjort och fått lov att göra är jag så tacksam för då det har format mig till en person som arbetar hårt varje dag för att andra ska må bra och allra mest, för att jag själv ska göra det.
Jag har kommit väldigt långt på min resa som kallas livet, jag är ung och mycket väntar fortfarande o jag tänker varje dag att låt mig ha det såhär ett tag nu framöver.. Låt mig leva mitt liv utan tragedier och lagom dos ångest (för den kommer alltid finnas kvar det är en del av min person)..
Om du som läser detta mår dåligt i detta nu så är jag ingen expert och jag har inget facit för det finns inte, men jag vill endå be dig att kämpa på och en sak som jag hoppas kunna motivera dig med är att jag för snart 8år sedan hade en storebror som jag såg mig själv ha där för resten av livet. Jag såg mig själv bli faster åt hans barn, jag såg oss ta ett glas vin över en middag kanske med våra familjer vid sidan. Jag såg mig själv dela högtider, semestrar, vardag och allt vad livet har att ge, med honom. Idag vet jag att det här blir aldrig min verkliget men en sak är säker, min verklighet är bra endå... Nu! Och det kommer din oxå bli, för efter regn kommer alltid solsken!!!
Livet är en resa, på alla sätt och vis! Så sant mamma, tack för armbandet.. <3
1 kommentarer
Cecilia
27 Mar 2014 18:15
Så fint skrivet Sandra 💕
Kommentera